En inte oviktig anledning till att jag tycker om att köra bil

August 22nd, 2013 § 0 comments § permalink

(En text jag skrev för några månader sedan men som fortfarande är högst aktuell)

De senaste åren har jag mer och mer börjat uppskatta att köra bil.

Första gången jag kom på mig själv med att sitta i bilen och bara njuta av att vara just där och ingen annanstans var för fyra år sedan, jag minns att jag tyckte att det var lite märkligt.

Jag körde längs med Sunset Blvd, befann mig någonstans mellan Westwood och Pacific Palisades, och vi höll som bäst på att flytta hela vårt liv från det förra till det senare.

I vårt hus som vi just hade köpt höll Jeff på att snickra till ett nytt rum, dammet och stöket låg tungt över kök och vardagsrum, barnen skulle byta skola, jag hade just blivit av med jobbet, tusen och en saker som hade med flytten att göra skulle fixas och jag var yr av stress och förväntan och oro över tillvarons alla små detaljer som skulle fås att gå ihop.

Jag satt i bilen den där dagen och tänkte på hur vilsamt det var att befinna mig just precis där. Bakom ratten kunde jag inte göra något annat än att följa med i strömmen: styra och gasa och bromsa på lämpliga ställen. Jag kunde inte ringa några telefonsamtal, inte fylla i några papper, inte söka jobb, inte lugna oroliga barn, inte bära möbler, inte välja färg till sovrummet.

Trafiken brusade och tutade runt omkring mig, men den störde mig inte där jag satt i min tysta bilbubbla. Trafik kan vara så okomplicerat, som en dans, och om man är följsam och hyfsat bra på att dansa så hänger man enkelt med i alla svängar och steg utan att tänka mer på det.

Det blir en bakgrundskuliss till ens eget lilla universum bara, något man måste förhålla sig till på det mest okomplicerade sätt. Undvika alla former av krockar. That’s it.

Igår, nästan fyra år senare, slog det mig återigen hur vilsamt bilkörning är – kan vara – för mig.

Igår var jag chaufför till fyra fjärdeklassare på skolutfykt, vi skulle till ett museum som låg en knapp timmes bilväg från skolan, och jag hade varit ganska irriterad över det faktum att jag lovat att jag skulle köra. En hel dag skulle gå åt till denna utflykt och den tiden tyckte jag inte att jag hade.

När jag väl satt där i bilen var irritationen försvunnen och i dess ställe hade ett enda stort lugn infunnit sig. Jag funderade på varför det var så och tänkte att det kanske helt enkelt berodde på att allting var i sin ordning: bilen fulltankad, kaffemuggen strax intill, adressen i GPS:en, Max och hans bästa vänner glada och tramsiga i baksätet. I det lågintensiva kaos som mitt liv befinner sig i just nu så hade jag full kontroll över detta väl avgränsade och helt okomplicerade projekt.

Inga beslut att fatta, inga tankar på om det här verkligen var rätt väg att tänka, ingen oro över hur i all världen det här ska gå att älta. Känslan av att ha full kontroll över något, hur litet och obetydligt det än må vara, kan aldrig överskattas i en tid när nästan allting är rörigt och ogreppbart.

Så kan det också vara att köra bil. Ibland är det undertryckta svordomar, irriterade accelerationer och hetsiga omkörningar, men inte just nu. Just nu är det lugnet i mitt liv.

Bussen i princip och praktik

August 22nd, 2013 § 0 comments § permalink

9780899976563_p0_v1_s260x420På samma sätt som jag är en vegetarian i teorin (gillar inte djurhanteringen, grönt känns nyttigare, applåderar min 13-åring som inte ätit kött på flera år), men inte i praktiken (äter kött) , så är jag också en public transportation-kramare som inte åker buss. Eller tåg för den delen.

Under mina nio år i Los Angeles kan jag enkelt lista de åkturer jag gjort som inte inkluderat bil:

En tur-och-retur resa Pacific Palisades – Santa Monica med buss.

Två enkla resor Pacific Palisades – Westwood.

En tur- och-retur  från Culver City till USC och bokfestivalen där. Men då tog vi först bilen till stationen i Culver City, så det räknas inte riktigt.

En tur- och-retur med tunnelbana tillsammans med familjen från nån station jag inte minns namnet på till downtown.

Cykla har jag gjort förstås, men bara som träning, inte med destination, utom en gång då jag cyklade till Santa Monica för att ta mig till optikern.

Så, det är allt. Ändå blir de allmänna kommunikationerna bättre, cykelvägar införs, säkerheten för gångtrafikanter ökar. Jag applåderar allting och tycker att ännu mer skattepengar ska användas till att göra allting ännu bättre; sedan sätter jag mig i bilen och åker iväg.

För att jag tror mig veta att andra alternativ är så tidsödande och för att jag inte vet vilka bussar och tåg som går vart och för att jag blir alldeles matt av tanken på att ta reda på det. Och för att jag tycker om att köra bil. Mycket.

Men nu är det slut med det. Nu har jag köpt boken Car-Free: Los Angeles & Southern California och med den som vägledning ska jag ta bussen och tåget. Inte alltid, just nu till exempel så befinner jag mig på pojkarnas träningsarena som ligger i El Segundo i närheten av LAX. Och man kan säkert ta sig dit med buss, men jag tänker inte börja mitt experiment med att släpa två motvilliga pojkar och deras hockeyutrustning kors och tvärs över stan. Då blir det med stor sannolikhet en resa och aldrig mer.

Så inte alltid, men oftare.

Tid är kärlek

August 18th, 2013 § 0 comments § permalink

Det finns tillfällen när man älskar sin man mer än vanligt.

Som när han föser in alla barn i bilen en lördagsförmiddag, åker iväg till farmor i Moorpark, uträttar hundra gravt tråkiga ärenden inklusive inköp av ny dammsugare och kaffebryggare samt alla små pinaler som ungarna behöver till skolan, hjälper pojkarna att göra deras skolprojekt som ska lämnas in på måndag och som fortfarande, fast klockan är sex på söndagskvällen, inte har kommit tillbaka.

Jag skriver, läser, ser på film, tränar och lever på gröt, popcorn och bananflugeangripen frukt.

Om det låter oromantiskt, rentav sorgligt, så betänk då att jag tillbringat fem förhållandevis regniga och kyliga veckor i en liten stuga i norra Sverige tillsammans med mina barn. Och det har varit trevligt och bra på många sätt och vis och jag älskar min familj, men just nu älskar jag mest det faktum att min man ringde och upplyste mig om att de stannar ett par timmar till och äter middag och ska de beställa något till mig?

I love you too, my sweet man.

Böcker och bibliotek, som vanligt

July 20th, 2013 § 0 comments § permalink

Sverige, Norrbotten igen. Ungarna svettas på det älskade leklandet tillsammans med kusinerna, jag sitter på biblioteket i Kulturens Hus och hur underbart är inte det, rent obeskrivbart underbart är vad det är.

Jag vandrar planlöst bland hyllorna, hamnar bland ämnen som jag inte är särskilt intresserad av och bläddrar i böcker som jag inte visste fanns. Jag håller mig uteslutande till svenska författare; de utländska, översatta böckerna kan jag läsa någon annan gång, någon annanstans.

Dessförinnan glädjechock på bokhandeln när jag hittade böckerna jag väntat på att få läsa: PO Tidholm om Norrland, Katrine Kielos ekonomibok, Karolina Ramqvist senaste roman och en del annat. Only skral ekonomi och tillåten bagagevikt is the limit.

Böckerna och biblioteken alltså, de är så vänliga, så välkomnande mot en vilsekommen utlandssvensk. Jag känner mig alltid som en besökare när jag kommer till Sverige och det känns väl inte särskilt bra, men här och nu kunde det inte vara bättre. Hit hör jag alltid.

Sverigeminnen

July 11th, 2013 § 0 comments § permalink

Den första tidiga morgonen i Sverige, klockan är bara fyra och åttaåringen skramlar i köket. Han försöker vara tyst, men väsnas ganska mycket, sådär på åtta-åringsvis. Han är så hungrig att det river i magen, jag vet det för det är jag också.

Jag tänker kliva upp och hjälpa honom, men ändrar mig, tänker att han får ha den här stunden för sig själv. Istället ligger jag vaken och lyssnar på ljuden, hör hur han äter kalla köttbullar direkt från förpackningen, brer mackor, letar fram burken med pålägg.

Runda polarbrödsmackor med falukorv, Norrbottens gåva till jetlaggade åtta-åriga pojkar och han äter dem sittandes vid köksbordet medan han bläddrar i en tidning, jag tror att det är Bamse.

Jag tänkte att den där morgonen, en av många likadana, blir en del av hans Sverigeminnen. När hans barnbarn frågar om Sverige  kommer han att säga att han inte kommer ihåg så mycket, att det var så länge sedan han var där, men att han minns hur han brukade vakna tidigt de där första morgnarna, smyga ut i köket utan att väcka sin mamma och äta kalla köttbullar och falukorvsmackor.

Jag låg där och kände mig helt plötsligt som ett gammalt svartvitt fotografi, ett foto av en mamma, en pojke, en stuga, en sommar en gång för länge, länge sedan.

Mina 5K hjältar

May 6th, 2013 § 0 comments § permalink

RiverRun470

De var trötta och misstänksamma, hade ingen större lust att åka iväg hemifrån halv sju en söndagsmorgon för att springa, iklädda för stora tävlingströjor och med mitt opålitliga “det-kommer-att-bli-jättekul” som enda garanti för att det skulle bli ens det minsta roligt.

Men mina tre musketörer – de kom, de såg, de segrade! Sprang hela loppet som galna kaniner, piskade av tävlingshetsen och av tanken på chokladkakorna de blivit lovade efter avklarat lopp (Mutor? Till barn? Ja, absolut.).

De hade faktiskt precis så jättekul som jag lovat dem, bara lite bråk uppstod om huruvida 8-åringen fuskat och vänt för tidigt (det gjorde han). I övrigt så var det ett strålande första 5k-lopp och vi planerar redan för nästa.

Kanske jag äntligen slutar presentera mig som svensk hela tiden

April 25th, 2013 § 0 comments § permalink

Den här gången gick det bättre. Den här gången lämnade jag av mina sömniga barn hos våra vänner kl 6.30, åkte in till downtown och the USCIS Los Angeles Field Office, stod i kö en liten stund, satt i ett väntrum en liten stund och sedan blev jag inkallad till en tjänsteman och där minsann låg min ansökan och väntade.

Tjänstemannen bläddrade bland dokumenten ett bra tag, kryssade och signerade på olika ställen och allt såg ut att gå vägen. Jag fick läsa meningen “Who lives in the White House”, därefter fick jag skriva meningen “The President lives in the White House” och det gick riktigt bra.

Sedan frågade han mig vem som är guvernör i Kalifornien och jag fick ett hjärnsläpp utan dess like. Namnen flimrade förbi i huvudet: Barbara Boxer (nej, en av våra två senatorer), Henry Waxman (nehej, han är min kongressledamot), Gray Davis (guvernör för hundra år sedan eller i alla fall före Arnold!). Av någon anledning tänkte jag sedan Peter Brown, men Peter var helt fel förstås och då blev jag osäker på Brown också, men sedan tänkte jag “Men herregud människa, skärp dig” och så sa jag “Brown”, för jag kunde inte för mitt liv komma ihåg vad han heter i förnamn.

(Han heter Jerry Brown och jag följer faktiskt delstatspolitisken hyfsat väl. Vill bara poängtera det.)

Tjänstemannen bockade av frågan som godkänd och jag tänkte för mig själv att jag kanske inte förtjänar det där medborgarskapet i alla fall.

Resten av frågorna gick bra och efter ytterligare några minuters pappersbläddrande och signerande stämplade han min ansökan med ett stort rött “Approved” och jag tyckte mig höra ett “Congratulations” också, men han var inte så meddelsam och verkligen inte pratsam,så jag kan ha missuppfattat det.

Hur som helst, jag tror att jag blivit godkänd som blivande amerikansk medborgare idag. Jag har ju inte svurit någon ed eller fått något pass eller så, men ändå. Pappersexercisen är över och skönt är det.

Fem minuter i en park

March 8th, 2013 § 0 comments § permalink

Tidig morgon, Temescal Canyon. Jag är färdig med min springrunda, traskar upp för stigen mot parkeringsplatsen. Några meter framför mig går en äldre kvinna med en hund, hon har lockigt, ostyrigt hår och på baksidan av hennes jacka står det tryckt “peace.”

Jag är snart i kapp henne och vi hälsar, kommer överens om att det är en strålande morgon och småpratar om hennes hund. Den är liten, vit och fluffig och heter Peace.

- Jag ska ge dig en fredsdikt, säger hon och frågar vad jag heter.

- Ingrid.

- Okej Ingrid. Här är din dikt. I is for…. N is for…. G is for Glorious. R is for… Hon fortsätter, går snabbt igenom alla bokstäver och benämner mig med adjektiv som jag inte kommer ihåg men som alla är vänliga, rentav storslagna. När blev jag senast kallad “Glorious?”

- Tack, säger jag när hon är klar. “Det var fint. Tack så mycket.”

- Ingen orsak. Jag går igenom en del privata svårigheter just nu och jag skulle uppskatta om du vill tänka på mig. Om du vill komma ihåg mig när du ber. Det skulle hjälpa mig. Jag heter Alice.

- Alice. Det ska jag göra. Tack för den fina dikten. Jag önskar dig allt gott, Alice.

- Tack.

Så hoppar hon in i en skraltig bil tillsammans med hunden Peace och åker iväg och jag joggar hem.

Snö, spark, hund – saknar det redan

February 5th, 2013 § 0 comments § permalink

sparkhundsno

Where’s självscanning when you need it

February 4th, 2013 § 0 comments § permalink

- Det var mycket sötsaker det där, konstaterade ICA-kassörskan när hon scannade godispåsarna (som jag lovat ungarna att ha med sig hem) och diverse fikabröd (som jag köpte med mig för ett hastigt fika tillsammans med kära gamla vänner).

- Ja, jag köpte grönsakerna igår haha, sa jag.

- Jaså, sa ICA-kassörskan.

Tvångstankar uppstod, jag såg mig själv genom hennes ögon i hela min karaktärslösa ynkedom, jag kunde inte låta bli.

- Ja alltså, jag bor inte i Sverige och mina barn gillar bara svenskt godis så jag måste hamstra lite när jag är här, sa jag och tänkte fortsätta med en försäkran om att jag förstås inte ger dem allt på en gång och att det inte blir mer förrän i juli och sett ur det perspektivet är det verkligen, verkligen löjligt lite godis, särskilt med svenska mått mätt för svenskar – och det inkluderar dig – äter mest godis i världen så där kan du snacka om sötsaker och det vill du tydligen göra, men istället tänkte jag Herregud ängsliga människa, var tyst, var bara tyst! och då blev jag äntligen det.