May 16th, 2012 § 0
…eller nej det är det ju inte alls, men nu är det roligare på annat håll. Titta gärna förbi och snälla ha överseende med att det går lite långsamt och med en hel del annat också. Jag kämpar på med det tekniska, men jag vill ju hinna skriva lite också.
En puss till alla trevliga människor som jag lärt känna här, tack för att ni har läst och för alla kommentarer genom åren! Sex år, herregud vad snabbt tiden går! Och vad många utropstecken det blev!
Vi hörs, Ingegerd
April 20th, 2012 § 0
…inbegriper till stor del att kunna ignorera vissa delar av huset…
…till förmån för andra, mer väsentliga och potentiellt inkomstbringande delar. Det går ganska bra nuförtiden. Jag jobbar med skygglappar.
April 16th, 2012 § 0
March 23rd, 2012 § 0
Jag tittar på sökord som droppat in de senaste dagarna och inser att bättre än så här kan inte mitt liv sammanfattas just nu:
ingegerd landström la - gräva i rabatten - los angeles med barn – bakmjöl - blodtrycksmedicin and 40 år - leva på mitt skrivande – allsång – saknar gamla kollegor – hur känns progressiva glasögon - arbetsplats hemma - har en stor hög av stenar i trädgården
Där har ni det: mitt liv i elva sökfraser. Kunde inte säga det bättre själv.
March 22nd, 2012 § 0
Varje gång jag tittar mig i spegeln tänker jag, “Nämen hej på dej Sten Broman,” men det gör ingenting. Jag är bara så lycklig över mina nya glasögon. Mina progressiva glasögon som jag trodde skulle få mig att känna mig gammal och trött men som gör mig lycklig och gör livet lite lättare och som gör läsning och dator till något okomplicerat och enkelt igen. Mina gamla glasögon var dessutom förfärligt repiga, verkligen pinsamt repade och helt vidriga, och nu bligar jag ut på världen med hela linser och tänker förundrat, “jaså var det så här det såg ut? Så trevligt.”
March 20th, 2012 § 2
Jag sitter på en parkeringsplats i Temescal Canyon och äter lunch. I bilen. Om en halvtimme öppnar min optiker butiken igen och då ska jag hämta mina nya glasögon. Mina första med progressiva glas. Det känns gammalt, men när jag tog hem dem för att testa tyckte mina barn att jag såg “cool” ut. Det blir kanske någon slags tröst i bedrövelsen, jag vet inte. Cool som en gammal veteranbil kan vara cool, hur roligt är det?
Varje gång jag sitter i en bil på en parkeringsplats i en park med vacker utsikt och äter lunch så tänker jag på när jag gjorde samma sak för drygt tjugo år sedan. Då var jag au-pair i en liten stad som hette Lisle, några mil utanför Chicago. Jag såg folk som gjorde det där, satt i bilen i en park och åt lunch, och jag tyckte det var mycket exotiskt, mycket amerikanskt.
Jag gjorde någon gång själv, bara för att pröva hur det kändes, och det kändes bra. Mycket exotiskt, mycket amerikanskt.
Nu gör jag det allt som oftast när jag har bråttom och nu känns det ingenting särskilt längre. Just nu tänker jag mest på att inte kladda ner i bilen eftersom jag sitter i Volten och min man och jag högtidligen har lovat varandra att ingenting utom kaffe och vatten får förtäras i denna vackra och framför allt nya bil ( det var på hans initiativ vi lovade det, jag tyckte var lite väl spartanskt, men ok då. För husfridens skull.).
Jag vet inte hur han håller det där löftet, jag gör det hyfsat ändå måste jag säga. Jag smygäter äpplen, det gör jag, men hittills har jag aldrig lämnat kvar några äppelskrutt, en dålig vana som jag emellanåt utövar i den andra bilen.
Nu luktar det väl tonfisk här förstås, men Jeff kommer inte hem förrän om en dryg vecka så jag klarar mig. Nu, glasögon.
March 16th, 2012 § 0
Jag minns alldeles bestämt att jag levde ett annat liv en gång. Ett liv som inte involverade lera, rötter, sten i olika storlekar och hundratals plantor som ska ner i jorden. Ett liv där jag inte låg vaken på nätterna med bortdomnade händer och värkande armar, där jag lagade mat till mina barn och städade huset emellanåt. Jag skrev mycket också, det är jag säker på och allt som oftast har jag för mig att jag lämnade huset och gick ut på stadens gator som en alldeles vanlig kvinna.
Men det var då det. Livet nu består av ett trädgårdsprojekt som aldrig tar slut och nu har dessutom arbetskraften skingrats för vinden: svågern har gått vidare till nästa projekt, Jeff har åkt till Indien och kvar är bara jag som ska “göra klart det sista.”
Det låter ju inte så farligt, eller hur? Att “göra klart det sista” borde väl ta en eftermiddag eller så, man bara sopar ihop lite skräp, planterar den sista plantan, återvinner plastkrukorna, såna grejer.
Men detta sista har hållit på i flera dagar nu och fortfarande har jag en stor stenhög och en nästan lika stor hög med ett barkliknande material som kallas “mulch” på min garageuppfart.
Spridda här och där står plantor som ska ner i särskilt oländiga delar av trädgården men jag är för trött för att ta fram den f-bannade pick-axen (hackyxa, vad heter det, jag vet inte) igen. Som jag har hackat denna månad. Och grävt. Mest hackat, i flera veckor har jag känt mig som Karl-Oskar när han vandrade omkring i sten och skit i Korpamoen, med skillnaden att han kunde i alla fall emigrera; jag är redan här.
